J
ust nu är det mycket sol över centern, men några små orosmoln kan skönjas på den klarblåa centerhimlen. Maud Olofsson har fått fart på centern och fått partiet att växa både i opinionen och i självförtroende. Något som märkts under rikstinget i Västervik, ett ting som avslutas idag, onsdag.
Den tidigare så tydliga Daléus-pessimismen har förbytts i en nymornad Olofsson-optimism. Smolket i glädjebägaren, och ett av orosmolnen, är att centern backar i senaste Sifo. Maud-effekten blir kanske bara en kort parentes som snabbt klingar ut. Framtiden får utvisa.
Centerns brådstörtade partiledarbyte strax före valet 1998 blev ingen större framgång. Partiet gjorde sitt sämsta val någonsin. Lennart Daléus tal om "mittens rike" och mittenpolitikens renässans i svensk politik gick inte hem hos väljarna. Sedan dess har partiets opinionssiffror legat kring fyraprocentsspärren fram till dess att Lennart slutligen, och under hård press från partiets gräsrötter, valde att hoppa av.
Om Lennart Daléus var för anonym och otydlig har Maud Olofsson snabbt profilerat sig som en rak och tydlig politiker. Något som färgar av sig på allt vad centern gör. Nu är man åter "ett borgerligt mittenparti", och ett parti som väcker nyfikenhet.
Olofsson tar avstånd både från socialdemokraterna, som hon anser vara alltför maktfullkomliga, och från moderaterna, som inte ensamma ska sätta dagordningen för den borgerliga oppositionens politik. Nej, centern vill numer ha ett ord med i laget.
För Maud Olofsson och centern tycks det ändå svårt att driva en egen politik. Det gamla velande än hit, än dit har inte förändrats nämnvärt med Olofssons smakstart som partiledare. Vad hon hittills presenterat politiskt är ett skäligen tunt.
Fördelen är att Maud Olofsson med sitt sätt att möta både sitt parti och media är den karismatiska centerledare som så många i partiet längtat efter under det senaste decenniet. Sedan är förstås frågan om det räcker.
Personligheten i all ära, men det behövs också ett politiskt innehåll, som både lockar väljare och skapar ett förtroende som lever längre än övernågra opinionsmätningar.
Istället för lyhördhet mot de ständiga locktonerna från moderaterna, och dess stödpartier, borde centern lyssna lite mer på synpunkterna från sina egna rötter. För det är just här som Maud Olofssons företrädare misslyckats. Som en del i en ständigt kompromissande borgerlig fyrklöver lär centerns trovärdighetproblem på sikt bara fortsätta.
Politiskt idémässigt går nämligen det mesta i kända hjulspår. Den klassiska centerfrågan om decentralisering, och att hela Sverige ska leva, har förvisso fått ny språkdräkt, men i grunden är det samma politik som både en Olof Johansson och en Lennart Daléus stod för. Skillnaden är att Maud Olofsson har ett annat temperament och att hon ger ett mer trovärdigt intryck, eftersom hon hör hemma i den glesbygd som hon vill ska leva.
Men med sitt engagemang har hon dessutom delvis återupprättat den folkrörelseroll som centern haft som bärare av glesbygdens och de små tätorternas problem. I ett sådant engagemang ligger också centerns framtid.
Hos de flesta av oss finns nämligen något av en glesbygdsromantiker. Många av dagens tätortsbor har sina rötter i avfolkningsbygder.
Centern säger nej till all "ytterkants-politik"för att citera Maud Olofsson. Dilemmat är att centern idag egentligen inte kan presentera något eget som på ett påtagbart sätt avviker från vad övriga borgerliga partier presenterar. För att lyckas måste den egna politiken förändras från tunn fernissa till ett mer engagerat innehåll, ett innehåll som också kan appellera till nya väljare. Talet om den "regionala klyvnaden" måste också ges ett konkret innehåll.
Centern strävar efter en tydlig roll i den kommande valrörelsen. En smula på rätt väg är man, men den nya partiledningen har redan hunnit fastna i gamla schabloner. Då är skillnaden liten mellan vad en Bo Lundgren tycker, en Lars Leijonborg anser och en Alf Svensson uttrycker och vad centern formulerar som sin politik.
Den stora risken för Maud Olofsson är att den första tidens eufori krackelerar in i gammal traditionell blockpolitik, och att centern därmed återvänder till dribblandet kring fyraprocentspärren. Centertinget i Västervik låter ana att faran för en sådan utveckling väntar runt hörnet.
annonsutrymme